Moviezine.se - April 2007

"Jag lägger mig inte i Gustafs jobb"
Stellan Skarsgård om sönernas karriär, Goya och idioter i Hollywood

INTERVJU En av Sveriges största filmexporter är onekligen Stellan Skarsgård. Efter att ha jobbat med Gus van Sant, Lars von Trier och Steven Spielberg har turen kommit till Milos Forman, i vars senaste film han gestaltar huvudpersonen. När "Goya's Ghosts" premiärvisades på Göteborg Film Festival ville han inte missa chansen att låta sig intervjuas av MovieZine.se.

Hur förbereder man sig för att gestalta en historisk person?

Det är lite komplicerat när man gör människor som faktiskt har funnits. Men, precis som vad man än gör, så måste man ju först och främst tänka sig ”vad kräver filmen av rollen”? Vad behövs för att filmen ska fungera? Och det sätter vissa begränsningar. Det ger själva ramverket, som man sen kan vara ganska fri inom. Sen kan man aldrig göra en historisk person rättvisa på 1,5 timme, även om filmen verkligen skulle försöka det. I det här fallet är inte ens filmen om Goya, snarare från Goyas perspektiv. Det enda man kan göra är att ge förslag: ”så här kunde han ha varit, och så här kunde han reagerat i de här situationerna”. Så det blir ett väldigt subjektivt förslag från Stellan, baserat på vad Jean-Claude Carriére och Milos Forman hittat på.

Men, Goya intresserade mig som målare redan innan, så att gång på gång har jag varit på Prado och sett hans fantastiska bilder. Han var den siste av de gamla mästarna och den förste av de moderna. Hans svarta målningar är som hundra år före sin tid. Så jag kunde hans konst ganska bra, men jag läste på lite och då får man massa fakta om hans liv. Det kan vara intressant i och för sig, men det är egentligen inte så matnyttigt för jag tycker fortfarande att närmast honom kommer man genom hans målningar. Hans liv är inte så väldokumenterat, men i målningarna ser man hur han betraktade mänskligheten. Jag såg samhället och vad som upprörde honom, vad hans passioner var. Allting finns i hans målningar.

De är ju sådär mångbottnade.

Ja, de är ju det. När han målar kungar så kan man se om han tyckte om dem eller inte. Den fula drottningen i filmen, och sånt där… Sen eftersom filmen är delad i två kakor med 16 år emellan, försökte jag få in spännvidden och avståndet mellan hans ganska naiva folklivsskildringar som han gjorde i början av sin karriär, till de svarta målningarna på slutet. Och där, i sista halvan av filmen, försökte jag spela honom på ett sånt sätt så att man skulle kunna tro att han skulle kunna ha målat de här svarta målningarna. Han har ju liksom gått igenom något i sitt liv.

Känns Milos fortfarande europeisk i sitt filmspråk?

Det tycker jag. Han är mycket europeisk, han är till och med östeuropeisk. Man märker det på en slags osentimental och lätt ironisk humor som han har i sitt sätt att betrakta människan.

Vad fick dig att tacka ja till rollen?

Jag hade tackat ja till att göra film med Milos även utan manus, men nu hade jag också ett jävligt bra och intelligent manus. Det var en fröjd att läsa det eftersom det var så smart, och med stora scener för skådespelare. Och sen var det också ett par skådespelare som jag kände till sen tidigare som jag gärna ville jobba med, Javier Bardem och Natalie Portman.

Hur pass selektiv är du när du väljer dina roller?

Det varierar ju, ibland är jag ganska slarvig. Men jag brukar försöka göra det som jag tycker vore kul för ögonblicket. Ibland blir det nån liten obskyr independentfilm som kanske aldrig nån ser sen, men som är ett intressant material, och ibland blir det en piratfilm. En blandad kompott, kan man säga.

Och en fantastisk piratfilm blev det. Det ser ut som att ni hade väldigt kul när ni gjorde den?

Ja, vi hade ju det. Det är det de lever på, de där filmerna, att skådespelarna får så mycket plats att ha så kul. Och det är också ovanligt mycket dialog och långa scener för att vara en popcornfilm. Trots att det är en så stor produktion så känns det, med Gore Verbinski som regissör och med de skådespelarna, som att det är en liten europeisk film vi jobbar med.

Och nu är en ny på väg. Har du samma härliga dräkt?

Ännu mer i den här (skratt). Till slut hade jag sex timmars sminkning.

Vad händer med din karaktär i trean?

Oj, jag vet inte om jag ska säga så mycket, men… Till att börja med så växer jag mer och mer in i skeppet.

Kommer den att bli ännu större än tvåan?

Det är svårt att säga, men jag tror säkert att det kommer bli lika bra för ekonomiavdelningen på Disney.

Och så ska du till Sverige igen. Hur känner du inför rollen i ”Arn”?

Jo, det ska bli kul, och jag har ju tre barn med i den också. Gustaf, Bill och Valter. Det kan bli roligt.

Det går riktigt bra för dina söner nu. Har inte du möjlighet att dra i några trådar, ringa lite folk och fixa dem lite schyssta roller i Hollywood?

Nä, det funkar inte så, dessutom gör jag inte det. Det får de klara själva. Jag ska inte lägga mig i deras yrkesliv.

Och du längtar inte tillbaka till teatern?

Jo, ibland gör jag det. Men jag vet inte när det blir och om jag vågar. Jag har fått en del erbjudanden från olika håll, som jag inte vågat ta eller inte kunnat ta. Jag sa jag till att göra en reading inför publik på en teater i West End, London, tänkte att jag måste prova hur det är, det var längesen jag stod på scenen. Så åker jag dit och vi repeterar på morgonen, och jag känner ”det är nåt som inte stämmer, det är nåt fel”. Då fattade jag att jag går bara och väntar på min närbild. Så jag får panik, och innan föreställningen börjar drar jag ut och springer upp och ner för en gata, och gör röstövningar och allt sånt där, och tänjer kroppen och stretchar, och försöker få in energi. Sen kommer jag dit på kvällen och jag skakar, så skraj är jag. Så går jag in på scenen och i samma ögonblick säger det ”klick” i ryggraden, och plötsligt blir allting lite långsammare och mer riktat, och så känner jag att ”paff!”, nu når jag den killen längst bort i salongen. Då kommer allt det där tekniska tillbaka. Då är det kul som fan.

Skulle det vara mer nervöst att göra en roll på svensk scen igen, eller är det bättre att hålla sig i West End?

Jag vet inte… Det måste också vara nånting som intresserar mig. Måste vara nånting som jag tycker är kul. Det kan ju vara i en liten källarlokal eller vad fan som helst.

Hasse Alfredson talar så varmt om ”Den enfaldige mördaren”, den ligger honom närmast om hjärtat av allt han har gjort. Har du ett liknande förhållande till den?

Ja, jag tycker fortfarande det är en fantastisk film, och den där idioten Sven drar man sig omkring med som en gammal vän som man lärde känna en gång i tiden…

Vilka andra karaktärer är svåra att släppa?

Det är några av de mer extrema karaktärerna som ligger längre från mig själv, som till exempel Randbæk i ”Zero Kelvin”, det norska polardramat. Och även en annan film av Hans Petter Moland, ”Aberdeen”, farsan där, fyllot. Honom lever jag med också.

I ”Goya’s Ghosts” har du också fått jobba så tydligt med skådespeleriet.

Det är jätteroligt. Det var en sån rolig inspelning också, skitbra producerat och organiserat, en regissör som inte är pretentiös eller snackar en massa skit, utan hellre pratar om vad man ska äta för mat i kväll, skämtar och driver med sig själv.

Har du någon gång hamnat i mardrömsinspelningar i Hollywood, där det bara handlar om prestige?

Faktiskt inte så mycket som man skulle kunna tro, de flesta filmer som jag gjort i Hollywood har jag gjort med bra skådespelare, och det är ju lite annat än de där diviga stjärnorna. De som är knepigast är oftast de som inte är så bra skådisar, eller som inte vet varför de är bra skådisar. Det är väldigt mycket rädsla och osäkerhet. Sen har jag gjort så många filmer, även om vi har en stjärna som gjort tio filmer så har jag gjort 60, så det är svårt för dem att komma och bete sig dumt. Nej, jag har inte stött på några idioter riktigt. De finns ju, men vet jag att de är idioter så undviker jag att jobba med dem också.

Finns det några skådespelare eller regissörer kvar som du gärna skulle vilja jobba med?

Det finns det säkert, och säkert finns det massa otroligt begåvade skådespelare och regissörer som ingen känner till än. Jag går inte omkring och drömmer om nån särskild, men det finns hur många som helst kvar. Det märker man vid en sån här produktion, ett av de stora nöjena är när man kommer till ett främmande land och möter skådespelare som är av världsklass, men som ingen hört talas om utanför landets gränser. Han som spelar Natalies pappa till exempel, fullkomligt lysande.

Men du har inte lust att dra med några lysande skådespelare härifrån till amerikanska produktioner?

Jo, det kan jag göra, men jag driver ju ingen agenturverksamhet i någon större utsträckning. Det fungerar inte så, men om det är någon som frågar om jag vet några svenska skådespelare som jag kan rekommendera, så kan jag givetvis göra det.